Yohanna.kinnmalm

Jag försöker verkligen leva hela tiden, varje minut. Jag vill så mkt, men ibland går det inte. 

Jag önskar att det bara va bra hela tiden, men verkligheten är en annan.

Lederna gör ont, fötterna gör ont till och från. 

Vallningarna är fruktansvärda. Mitt BMI har jag gett upp hoppet om. Tappar ord, hjärntrött. Minnet. 

Huvudet är kaos.

Utredningen från logopeden är färdig, Imilia har expressiv språkstörning, med allt vad det innebär. Jag ser ju hur hon kämpar men ändå blir jag frustrerad över hennes svårigheter, fast att jag inte borde. Hon vill inte att jag hjälper henne, hon blir arg och ledsen.  

Milo mår Inge vidare alls, han trivs inte i skolan längre. Jag bara hoppas att hösten blir bättre.

Hur förblir man hel i sån här situationer? 

Jag trivs fortfarande med att ha maken på hemmaplan känner ett lugn och han är numera insläppt i "mina" vardagsrutiner.

Barnen har fått en egen studsmatta, så krångligt att låna grannens om något skulle gå sönder lr så, den är ju dessutom till för deras egna barn :

nu har dom något att göra här hemma iaf :) dom har redan spenderat mkt tid där både själva och tillsammans..

Imilia va i kalmar med sin klass idag, kom hem helnöjd, tyckte kalmar slott va intressant.

Hon va dessutom alldeles för söt och köpte en present till mig♥️

Milo har varit hemma med mig hela dagen, vaknade med huvudvärk.

vi gjorde en mindre utflykt till en vän, hoppade studsmatta, passade på att tvätta och fixa lite. 

I helgen som va så vankades det bröllop, så fantastiskt fint!

Sorry för ständigt röriga inlägg men typ så min hjärna funkar.

Lr så funkar den inte alls just nu. Nu va det färdig gnällt för idag🙈

Sov gott ni som kan :)